Aftonbladet – 3 september 1846, sida 1

po — MH MR lighetsbetygelser, och man var i begrepp att lemna grottan, då Martin-Simon i mörkret stötte emot en person, som han mötte vid ingången. — Hvad är det nu igen? frågade han otåligt. — Me me adsum qui fui, svarade en klagande röst, i hvilken konungen i Pelvoux igens kände skolmästarens. — Hvad?... Det är ni, gamla skrymtare! Nå väl, hvad vill ni mig nu? Hade ni icke bordt vara nöjd med det lugn och det välstånd jag förskaffat er, er, som jag upptog tiggande och döende af hunger på den almänna landsvägen? Hvad har väl fattats er under trettio års tid? Jag bemötte er som min like och min vän. Ni hade plats vid min härd och vid mitt bord. Men detta var er icke nog. Ni gjorde anspråk på en stor förmögenhet, — er välgörares förmögenhet; och för att beröfva konom den har ni gjort er tillljugare, skrymtare, spion! Medan jag trodde er vara enfaldig och tankspridd, var ni listig och uppmärksam. Under det jag aldrig misstrodde er, sökte ni att utforska mina bemligheter. — Hr fredsdomare! inföll skolmästaren med jemmerlig ton. Förkrossa mig icke. Jag har så länge varit fattig; jag har varit ett mål för så minga slags förödmjukelser, att jag hyste ett Iifligt begör att i min erdnaing bli afundag. Förlåt mig! Jag bönfaller derom. Jeg skall ej bli otacksam; nee si miserum fortuna Simone finzit. Denna, med snyftanda röst ultalade, seatens hade någonting på en gång så jemmerligt och så komiskt, att Martin-Simon icke kunde afbålla sig från att småle.