Aftonbladet – 3 september 1846, sida 1

tagas, och jag lemnar den nu i edra bänder, tillika med alla de öfriga papperen; denna rättvisa är jag er skyldig. Han framräckte de ifrågavarande papperen. Martin-Simon: kastade en blick derpå, för att öivertyga sig ätt de voro de rätta, hvarefter han sönderref dem. — Jag tillstår, återtog prokuratorn i samma tom som förut, att då jag icke kände er, utan blott dömde af edra hemlighetsfulla handlingar, så fattade jag några ledsamma fördomar emot er; men jag insåg snart min villfarelse. Den uppoffring ni nyss gjort är så skön, så stor, att jag är alldeles förvånad. Jag trodde icke att en sådan oegennytta funnes på jorden, och jag bekänner uppriktigt, att jag, för min del, vore ur stånd dertill. Ja, jag skyler icke öfver med mig sjelf: — jag bekänner att jag dertill varit ur stånd. Det är den beundran och den djupa högaktning jag känner för er, som förmått mig att inställa alla förföljelser emot er och att återlemna dessa papper. — Ja, och aldra mest vissheten derom att let skulle tjena er till ingenting, i fall ni vilare sökte förfölja en ruinerad man, inföll Marin Simon i snäsig ton; så mycket mer som — fall ni ännu längre sökte plåga mig, en vwiss vexel kunde vara utan all kraft och verkan. Jag uppskattar ert ädelmod till dess rätta halt, mäster Michelo. Dock, låtom oss sluta der. Natten inbryter och ni kan ej utan fara färdas bland bergen så här sent. Blif derföre qvar hos oss tills i morgon. Då skola vi åtskiljas, ör att, som jag hoppas, aldrig mera råkas. Michelot svarade medelst några vanliga höf