Aftonbladet – 3 september 1846, sida 1

error sena naarenenkarnrn ännu hade att fordra den upprättelse: jag är henne skyldig. Men låt mig, af barmhertighet, få boppas att bon aldrig lär känna hela vidden af min förbrytelse mot henne, — Det skulle vara. särdeles grymt att nu göra henne en siden betänne!se. Men lolva mig, å er sida, chevalier, att ni gör henne lycklig. — Det lofvar jag. Jag skall åtminstone försöka det. Men, min ädle slägting, fortfor han, sänkande rösten; ni anar icke att er förlåtelse och Ernestines icke äro tillräckliga för mitt lugp. Det finns ännu en annan person, som jag har ovärdigt bemött och som säkert hatar och föraktar mig. — Hon förlåter er, min herre, sade en mild men stadig röst helt nära honom. Hon förenar sina böner med sin fars, att ni måtte lyckliggöra den qvinna, med hvars öde ert är oskiljaktigt förenadt. Det var Marguerite som yttrade dessa ord. Hon hade hållit sig do!d i skuggan af grottan och der hört allt bvad som sades. I stället för svar förde ehevaliern sin unga slägtings hand till sina läppar. Hon ryckte den bastigt tillbaka. I detta ögorblick framskred Miehelot med blygt och förvirradt utseende till den lilla gruppen. Med: denna släta och honungssöta röst, hvaraf han på länge icke betjenat sig, yurade han till fredsdomaien: oo — Jag skall ru taga afsked af er, min käre värd! Jag hoppas att vi ej må skiljas såsom fiender. Denna dumma förklaring af Raboisson kunde i alla fall icke med något allvar upp