af klippor, som hade gjort uppstigandet på käglaa möjligt, hade belt och hållet försvunnit. Den högt uppstående klippspetsen, som hade beherrskat grufvan och skyddat den mot den närbeligaa glaciereas inkräktningar, hade nedrullat i brådjupet. Hela berget siöretedde nu, på alla sidor, icke annat än nakna, lodräta klippväggar, för alltid otillgängliga för menniskan. TIONDE KAPITLET. Alla närvarande hade bliivit slagoa af häpnad, vid åsynen af deuna stora ruin. Icke eit enda ljud hade framträngt ur deras sammanpressade bröst, under det alt bergen syntes darra omkring dem och veckla på sira sekelzgamla grundvalar. Denna förvåningens och fasans tystnad förlängdes ännu några minuter, sedan lugget var återstäldt i dalen. Martiz-Simon var den förste, som återfick förmågan ett tala. — Min far, i hvars bufvud iden om denna väldiga mina uppstod, var en förträfllig ingeniör, — ropade ban med enthusiasm, och han bade med en beundransvärd noggrannhet beräknat dess verkan. Jag vågade icke ens hoppas en sådan fullkomlig framgång, ehuru jag för några månader sedan sjelf ditskaffade mera krut. Betrakten nu le Foilet! Hvem skulle väl, utan att hafva örnens vinge eller stenbockens fot, kunna uppnå dess speis? Denna skatt, som kom från Gud, skell hädanefter tillhöra Gud ensam. — Menniskor! ... gån nu och tagen den! — Det var en ond gerning! utropade chevaliern med förtviflar. Hade det icke varit bättre att använda denna skatt till beredande