af alla dessa beskedliga menniskors Jycka, hvilka oi hör ser församlade, än ait, utan skäl, rycka den ifrån edra närmaste, edra vänner, edert fägernesland, — ja, hela menskligheten? Ett gillande sorl beledsagade dessa ord, och på alla håll hördes klagan och knot. — Tyst! beallde Martin-Simon i herrskareton, och låt mig få svara denne unge slösare, hvars kärlek till guldet har, under loppet alt ett par dag:r, hos bonom förqväft hvarje ädel, ja — snart sagdt — hvarje mensklig känsla... .. Är det då så säkert, chevalier de Peyras, att jag, i den vises och i den sinna menniskovännens ögon, har begått ett så stort fel, i det jag gjorde hvad ni nu sett mig göra? Hvartill skulle egandet af dena gula meta!l hafva tjenat samhället, om icke till att ännu mer förderfva de redan nog förderfvade sederna? Om icke detta berg varit otiligängligt för alla andra än för mig, tror ni val då att denna sköna, blomstrande by, som är beligen endast nigra steg härifrån, icke snart rönt inflytandet af ett sådant olycksbringande grannskap? Tror ni väl att denna by ännu, efter tio års förlopp, varit till, eller, om den varit det, hade den väl fått bibehålla samma enkelhet, samma oskuldsfulla seder? Tror ni väl att i detta ärlighetens, sudsfrustans och verksamhetens land, en guld;rufva icke skulle hafva kringspridt sitt olycksaliga inflytande; tror wi icke att den gula meallen snart hade förstört, besmittat, vändt ipp och ned på ali? — Likväl måste jag besänna, att jag hade ännu helt andra skäl än lem, hvarom jag talar, innan jg skred till fullordandet af detta stora offer.