Aftonbladet – 2 september 1846, sida 1

den giriga naturen, harmsea öfver att nödgas åt menniskorna afstå sina rikedomar, ville först hlända deras ögon och uppreta deras begär ända till ursinnighet. Alla de tillstådesvsraade bstraktade med ett slags stum förtjusning denma omätliga skatt. Martin-Simon var den ende, hos bvilken ingen sinmesrörelsv var synb r. Han nedgick 1 grottung och bemäktigide sig några gruarbetareverktyg, som lågo der kringströdda. — Se här är allt hvad jeg ämnar föra med mig häridån, sade han. Dessa verktyg skola erinra mig om mina fordna arbeten i denna grufva, hvilken min far upptäckt och börjat bearbeta. J, mina vänner, tillade han, vändande sig till de kringstående, begären intet mer af mi! J hafven önskat se Martin-Simons guldgrufva: — här är den. Jag afträder åt er alla mina rätligheter till denna skatt; men så mycket bören j veta, alt då ena lavin bar förstört eit hus i byn, kan jag icke som förr återuppbygga det; när hagiet har förhirjat en familjs hela gröda, kan jag icke, såsom förr, sifva hemgift åt de fattiga flickorna och låta jaga vägarne, som blifvit förstörda af ovädret. Hådanefter skall det icke fianas någon beskyddare, någon välgörare, någon skyddsengel i Bout-du-Monde. Det skall icke mer finnas någon konung i Pelvoux. — Men man har så velat ha det. I detsamma tog han sina verktyg på axeln och gick bort att sätta sig på kanten af platormen, lemnande grufvan åt dem som: han medfört. Alla dessa överlemnade sig nu utan tvång