Aftonbladet – 2 september 1846, sida 1

Se MR sina lekamliga ögon skåda grufvans skyddsande, som kom satt betrakta sin skatt och hota de nya ägarne med sin vrede. Den förmenta anden var ingen annan än Marguerite Simon, hvilken helt tyst hade stäl sig vid grottans ingång och som uppmärksamt bade gifeit akt på allt hvad som tilldrog sig. Chevalieren och Micelot tilltalade hanne, den rna gången efter den andra, men hon:svarade icke, och tycktes icke ens höra hvad de sade. Först då märkte man, att Martin-Simon icke var bland den stora truppen, och att han, sedan några ögonblick, hade försvunnit. Plötsligt hördes ett gällt och uthållande skri, icke olikt det som vallsjonen uppgifva,: då de på större afstind tillropa hvarandra. Detta rop hördes från dalen, och Marguerite besvarade let med ett annat, lika hvasst, lika gSenomträn;ande, som Jät så mycket mcra gälitvunder len nu rådande djupa tystnaden; och i samma ;somblick ropade hon till dem af bergshoerna, om ännu bafunno sig på plattformen: -— Gån ia, gån in i grouanl.e.. det gäller ifvet! i t Alla lydde mekaniskt och man Iyssäade unler några minuter, utan att höra någonting. lätet bulier hördes vidare, som kunde rättfärliga Marguerites fruktan. Imedlertid Gvarstod bon allijemt vid bålens ingång, blek, flimtande, och med synbar ångest afvaktande hvad som vidare skulie följa. Slutligea bördes skyndsamma steg och Martin-Simon, andtruten och med förstördt utseende, mera kastade sig än Sprang ia i grottan, ropande med imponerande röst: