Aftonbladet – 2 september 1846, sida 1

svarade Martin-Simoa, helt flyktigt; men icke kunna vi stanna här uppe. Oa någon delnivg nödvändigt måste försiggå i afton, så är det bist att vi alla församla o:s i furugrottan der nere. Ni förstår mig ju alla? — tillade han, i det han höjde rösten. Så mycket värre för den som icke befinner sig i grottan, när de öfriga äro församlade der; han skulle kunna få ångra det. Dessa sista ord uttalade han i en skämtsam ton, som gaf åhörarne garska mycket att tänke på. Ea hvar lofvade infinna sig på den utsatta möte platsen och man skiljdes, ehuru 0oerna, rån grufvans betraktande, för att nedsiga i dalen. Martin Simon var den siste som lemnade plattformen och han gjorde det icke förr än han gjort sig mycket väl förvissad om, att ingen hade qvarstadnat, hvarken i grufvan eler i dess närhet. Han dref till och med sin försigtighet ända derhän, att räkna alla de vandrande, och han begal sig icke från stället förr, än han var säker på aw alla hade lagat sg nedåt ställen, så fort som den vådliga och svåra vägen kunde medeifva. Inediertid komuo de alla, utan ringaste oIycksbhändelse, ned till foten sf berget, och vandringen framåt ferugrottan var ett intet, i jemföreise med de föregående stropatserna. Dagger, som ännu på höjderna var temligen ljus, hade nedåt dälden antagit en mörkare färg. Just i det ögonblick, di man mnalkades mötesstället, visade sig på platformen, utanför grottan, en hvit skepnad, hvars åsyn förskrekte de xidskepliga bergsboerna, hvi!ka nu trodde sig med