Aftonbladet – 2 september 1846, sida 1

åt sin omättliga nyfikenhet. — Somliza steg ned till bottnen af grufvan och förundrade si; öfver att guldet icke erbjöd sig åt dem unde skepnad af ett gult stycke med konuaz Lud vigs bild på. De öfriga, och deribland Esaia: Ncö!, sökte att med sina naglar lösgöra de vid kiippan fastiådande, kristallklara ämnena, inga lunda förmodande att just dessa, som bläinkte aldra vackrast, ej vo:o de kostbaraste. Andra deremot gingo af och an omkring grufvan, medan chevalier de Peyras och Michelot, stående på några stegs afstånd derifrår, hvar för sig funderade på medel att kunna ewsam bemäktiga sig detta dyrbara rof. Men denna betraktelse och denona extas skulle icke vara länge. Snart föreföll det som om Martin-Simon åter blifvit afuadsjuk om skattens åskådande, ty han återkom och förkunnade de nyfikne, att man genast borde begifva sig på hemvägen, så vida man ieke ville bii öfver raskad af natten, som skulle gjort farorna vid nedstigandet nästan oundvikliga. Berg-boerna kastade en blick på de röda moln, som lyste i vester, och erkände riktigheten af den gjorda anmärkningen. Ockiå isgade man sig till alt skyndsamt begifva sig derifrån. — Herr Martiin-Simon! ropade cehevalieren, ständigt sysselsatt rel sina hemliga planer: innan vi återvända till byn vore det väl rättas all Di närmare bestämde och utstakade lotterna för alla dem, hvilka härstädes blifvit af er utnämnde till delägare i grufvan. Betänk hvilks trätor, hvilka strider, hvilket hat edra obestämda ord kunna dagligen åstadkomma. — Vi skola nog göra reda på allisammans