Aftonbladet – 1 september 1846, sida 3

försvann bakom en af de klippor, som skyddade ingången till berget. Bestigandet af berget le Follet var Vida mindre svårt och mindre besvärligt, än man der nere hade föreställt sig; ty det underlättades af de många, öfver hvarandra staplade blocken, hvilka, från basen ända upp till toppen, bildade jättelika trappor. De vandrande tyckte sig uti dessa block märka spår efter något arbete, liksom bade man, medelst något tecken, velat utmärka vissa bland dessa trappsteg; likväl voro dessa tecken så föga märkbara, alt de resande ansågo dem för blotta verkningar af naturen, Imedlertid tycktes Martin-Simon fullkomligt känna de ställen, der han säkrast kunde sätta foten, och han uppgick på de hvassaste sluttningar så lätt och obesväradt, att det förvånade sjelfva bergsboerna. Det var icke så med chevaliern cch Michelot, icke ens med munken och skolmästaren, ehuru de båda sednare voro mera vane vid dylika exkursioner. De tvekade ofta, stadnade för att andas ut, och blefvo efter hela den öfriga gruppen. Men nyfikenbet och girighet förlänade dem snart nya krafter, och flimtande, badande i svett, började de åter mödosamt att klättra uppåt. Således gick man uppföre under en timmas tid ungefär, och de mindre viga voro ännu långt ifrån målet för sin tröttsamma gång, då det från eko till eko upprepade glada ropet af några upga män förkunnade, att dessa redan hade hunnit den så efterlängtade spetsen af berget. Deras framgång smittade de stackars tröt:e, som vandrade efter, med en ovilkorlig täflingslast; man fördubblade sina bemödanden, och snart