— Och likväl, sade Martin-Simon, har ja klättrat uppför detsamma i mindre gynnand årstider än den innevarande. Jag har uppklätt rat der nattetid, under storm och oväder, d det var oförsigtigt, för att icke säga djerft, at våga sig dit upp på höjderna. Ja, och mi stackars Margot der, hon har ofta, under nat tens mörkaste och tystaste timmar, väntat mi i denna ensliga grotta, misströstande om at någonsin få återse mig. Ja, ia; det der guldet som jag var så snabb att utgifv2, var allti fuktadt med min svett. — De der karlarne hinna fram före oss ropade chevalieren, pekande på ber sboerna som redan hade hunnit ett godt stycke väg. Man påskyndade sina fjät, utan att derför afbryta samtalet. Martin-Simon tycktes ick längre erinra sig de skäl till hat, som de had gifvit honom, alla dessa fyra mänp, hvaraf ha nu var omgifven. Han svarade red sin van liga vänskaplighet på alla deras anmärkningar — Men, min herre, frågade priorn i Lauta ret, som hade uppskörtat sin släpande munk drägt omkring sig och musvtert vandrade fran vid sidan af konungen i Pelvoux; — hur kom mer det till att ingen af bergsboerna kommi under fund med att ni gick af och an mella ert hem och det der stälet? — Först och främst, svarade Martin-Simon skedde mina vandringar till grufvan icke ofta och ni finner sjelf, att då den der trakten hvar ken frambringar skog eller bete, kunde den a vara besökt af Bout-du-Mondes invånare. Oci hvem har för öfrigt sagt er, att jag icke oft blef sedd, under mina bortoch hemvandrin