för steg. Är skatten nedgräfd på detta otillsängliga ställe? — Jag hoppades... — Ni hoppades att det skulle vara vida lättare att åtkomma den; är det icke så? frågade Martin-Simon bittert. Mer, hvad är stt göra, min bästa frinde? De, som hädanefter vilja komma hit, för att söka den dyrbara metallen, få visserligen, för att erhålla något deraf, använda samma medel som jag användt. Jag fyllde med malmstycken stora påsar, dem jag lemnadepå spetsen af berget, sedan jag väl hade igenknutit dem. Nattetid kom jag och hemtade dessa påsar samt bar dem till byn. Hemkommen, skiljde jag metallen från sla;gen, förmedelst en kemisk process, den jag lärt af min far, som var skicklig kemist och mineralog. En källareskrubb, belägen under mitt boningshus, och hvaraf den uslingen Raboisson hade upptäckt den hemliga tillvaron, tjenade nig till laboratorium. Tid efter anuen skickade Pg stora guldtsckor til bankierbuset Burand i Grenoble, der jeg ej beböfde befara något förräderi, emedan deras fördel var mig en borgen för deras tystlåtenhet. På detta sätt hade det lyckats både min far cch mig att vara i besittning af våra rikedomar, utan att väcka misstankar bo; någon. Under det att konungen i P-lvoux meddelade dessa upplysningar, syntes han så lugn och så uilfreds, att man ingalunda skulle kuvnat se på hans min, det han i nästa ögonblick var tårdig att afstå från besittningsrälten till denra omätliga skatt, hvilken t:n I så minga år inne haft. (Forts. följer.)