Aftonbladet – 1 september 1846, sida 3

befann hela truppen sig förenad omkring Mar tin Simon, på ett slags ojemn platform, hvar ifrån man blickade ned på ett vidströckt land: skap, lika majestätiskt som fasansfullt. Sjelfva berget le Follet, hvarest de utåt skå dande befunno sig, erbjöd en förskräckande an: blick. Alla dess sidor voro släta, branta, brådstupande, nästan-lodräta. Det var fullkomliger otillgängligt, utom på detta enda ställe, hvares! våra vandrere bade uppklättrat, och från den höjd, der de nu stodo, förekom dem vägen, til och med på detta enda ställe, så farlig, att de sjelfva undrade huru de lyckats komma upp och ännu mer huru de skulle våga ge sig utföre. De sågo sig nu på högsta spetsen af en ofantlig bergskägla, som icke hade sin like bland alla de omgifvande bergen, och som icke hade någon högre öfver sig, undantagandes Pelvoux, dess granne, hvars ofantliga ismassor vidrörde dess topp. Det var en tanke, hvarvid man kunde svindla, hade icke på samma gång tanken på en guldgrufva sysselsatt allas sinnen. Också lemnade man de sistkommande endast några ögonblick, för att andas ut, då flera röster redan med mycken otålighet ropade till Martin-Simon: — Guldgrufvan! visa oss guldgrufvan! — Gerna, mina vänner, svarade Marguerites far med lugn värdighet, i det han framgick til! den punkt, hvarest berget le Follet medelst glacierer förenade sig med Pelvoux. — Vi hafva nått målet för vår vandring, återtog han. — Hvad? — frågade chevalieren, som stod honom närmast och som hade följt honom, steg