sekt surrade i luften. Man såg der icke en en roffågel flaxa med sina stora vingar öfve de isbelupna klippspetsarna. Icke en enda lef vande varelse andades i den fördömda klyfta bvars botten solen endast några få timmar p dagen belyste. Det var en förstenad, stum Iflös natur; man skulle derstädes trott sig vars långt ifrån menniskor och deras boningar, om icke, några få steg derifrån, byn Bout-du-Mon de hade bildat en motsats till denna ogästvänliga håla. Men cheveliern skänkte ej mera uppmärksamhet åt den förfärliga, ödsliga nejden, än å! den leende, tjusande nejd han lemnade bakom sig. Han fortfor att följa gångstigen, som ble allt mer och mer otydlig, bland klippor och hinder af alla slag. Imedlertid tycktes de anvisningar, Martin-Simon givit, vara alltför påtagliga och riktiga, för att hon skulle kunna gå vilse. Utan ringaste tvekan styrde han sina steg till en liten grupp af gamla furor, hvilken trädg:upp var så mycket mera märkbar, som den ensam hade motstått de rysliga ödeläggelser, hvilka tid efter annan egt rum i denna öfvergifna dal. Icke förr än han hunnit fram till dessa sekelgamla träd, stannade han och kastade osäkra blickar omkring sig; men denna tvekan varade icke länge. Han märkte, i det han skådade rundt omkring, att på några hundra stegs afstånd ifrån och öfver honom var. juet på bergets sluttning, en grotta, dyster mörk och af ett nedramladt klippstycke temligen do!dt för de andra punkterna i daler, med undantag af den, hvarest chevaliern befann sig. — Jag har icke tagit vilse, sade ban, halfhögt och med mycken tillfredsställelse, till sig sjelf. Här äro ju de gamla granarne, som man uppgaf för mig, och der den hålan, som man anvisade mig till mötesplats. Detta ställe är ödsligt, och det är ej sannolikt alt vi här skola bli störda af någon bland invånarne i grannvd va ah SR