eV Jkkn( nn nn nn oo Jag väntade mig icke att få se sådana vapen i en prokurators händer, yttrade han i Jen ton af förakt. o— Icke jag heller, i en ung adelsmans, genII mälde Michelot. Men, herr de Peyras, låtom Oss icke tvista, förrän vi få ett riktigt påtagligt Iskäl dertill. Kanske det blott är frågan om att rätt förstå hvarandra. Är det ingenting i detta vårt sammanträffande här, som frspperar er? För min del bade jag mina enskilda skäl att infinna mig här. — Och jag äfven. — Jag hade här stämt möta med någon. — Likaså jag. — Martin Simon? — Aildeles rikt:gt. — Se deruti ligger det obegripliga. Hvad Martin Simon hade att säga mig på detta ställe och i denna stund, borde höras af mig och in, gen annan. — Jag försäkrar er att den hemlighet han har att meddela mig, angår mig och ingen annar. Ett ögonhlicks tystnad följde på denna förklaring. . oc Min bedrar oss, esevalier, sade ändtligen Michelo, uppretad. Och om ni vil säga mig hvarföre man stämt er hit, så.... — Sig ni mig heldre, hvad sm fört er hit tll grottan. — Ja, tär jag rätt tänker på saken, inföll Michelot, så miste vil en utaf oss tala först. Välan! Jag skall då bekäna att Martin-Simon ofvat visa mig... en guldgrufva. — En gulderuva! utropade chevaliern mad guistrande ögon. Men tan har gifvit mig samma löfte, och jag vill icke veta af någon delning. — Ni har förekommit mig, återtog Michelon Det är just hvad jag också tänker. Jag ekall dessutom nog förstå alt göra mina rittigheter gällande, och jag erkänner inga andra delsgare, än dem jag sjelf kan finna för godt att u:så,