Den var ganska. djup och der rådde blott e half dager; det oaktadt kunde Marceliin, di han gick längre in, varseblifva ena karl, son satt längst bort i grottan, på ett klippstycke och syntes försänkt i djupa betraktelser. Vi bullret af chevalierns steg, reste den främmand sig hastigt upp, ilade honom till mötes och sade med af sionesrörelse bruten röst: — Så är det då ändtligen ni, herr Martin Simon? Men i nästa ögonblick märkte mannen, som var ingen annan än Michelot, silt stora missiag och drog sig dervid ett par steg tillbaka, i det ett utrop af öfverraskning undföll honom. Marcellin sjelf syntes lika öfverraskad som prokuratocn; han stannade liksom förstenad, och visste icke om bin skulle tro sina ögon. — Åter ni, .afskyvärde krångelmakare! ropade ban, utom sig af vrede. Huru ken ni befinna er på detta afligsna ställe, då alla menniskor tro er vara på vägen till Grenoble? Karske ni tänker utspionera mina företag? — Det är snarare ni, som utspionerar mina, svarade Michelot, med icke mindre säkerhet i tonen, cch om ni tyc-er att detta icke är stället för en resande, som i afton ämnade inlinna sig i Lautaret, så tycker jag deremot, att det ir ännu mindre stället för en brudgum, som i detta ögonblick borde vira hos sin unga brud, för att svärja Lenne beständighet och trohet. — Ni vigar skämta med mig, tror jag! sade Marcellin ureinnig, i det han ur sin ficka upp lrog en pistol. Ut härifrån, u ling, eller.... Men Michelot fraradrog likaledes en pistol, len ban satte mot bröstet på den unge mannen. — Akta er, sade han; j:g kan svara er i amma ton; således må ni hålla er i styr, ty let här samtalet kunde eljest sluta olyckligt ör er. Peyras smålog ironiskt.