trakt lemnar ju ingenting öfrigt att önska i de hänseendet. Hvem vet? .., Kanske just i denns grotta... Denna bitraktelse tycktes fördubbla hans sinnes verksambet och förläna en ny kraft åt hans ben. Han mera sprang än klättrade uppför den temligen branta sluttningen som skiljde honom från grottan, och snart stod han på en liten platform, som var belägen utanför inyången till densamma. Men der var ban tvungen att stanna Ltet, för att flåsa ut, och han begagnade detta ögonblick, för att med nogare uppmärksamhet och med mera intresse, än han dittills gjort. betrakta stället, hvarest ban befann sig. Öfver allt, hvart han än blickade, sågs ej annat än otillgängliga klippspetsar, kala och lodrätt brådstupande branter, högar al kantiga stenar, utan sammanhang sins emellan. Midt erzot honom, på andra sidan om dalen, höjde sig, i hela dess vilda majestät, ett annat berg, som tycktes utgöra ett bihang till berget Pelvoux och med det förenadt medelst en långsträckt glacier, hvars blåaktiga kristall glttrade vid den nedgående solen. Detta berg var på alla båll obestigligt, utom på ett enda ställe, hvarest en lång rad af klippor utgjorde gigantiska trappsteg, hvaraf det nedersta stödde sig på dalens inre mark, och hvaraf det öfversta nalkades de eviga isregionerna. Man skulle väl kunnat tro alt en af spetsarne på detta majestätiska berg hade, någoa gång, i följd af en jordbäfning, beustit sönder, och att spillrorna hopat sig på en af sidorna, under det att de lättaste styckena nedrullat ända till dalen. Så snart cheva!iern hunnit tillräckligt hemta sndan, beredde han sig till att intränga j grotan, som hlifvit bonom anvisad till mötesplats