GULDGRUFVYAN.) BERÄTTELSE AF ELIE BERTHET. Martin-Simons hus var, som vi redan hafvs sett, bygdt vid foten af ett berg, hvilket på motsatta sidan var något lösryckt från den egentliga franska alpkedjan, Peyras följde, utan att tveka, en liten, knappast synbar, gångstig, som slingrade sig utmed foten af detta berg, och snart kom han in i en mörk Lålväg, likmande den som vi redan ha beskrifvit. Den vackra byn försvann ur ha.s åsyn, ju mer han fördjupade sig i detta tri: sa pass; imedlertid varseblef han, då han vän.ie sig om, en del af dalen så blomstrande och så väl odlad, att den utgjorde liksom en oas af grönska och fruktbarhet midt uti ödemarken. Solen begöt den med sina mest lysande stålar, liksom bade det varit för alt låta dess skönhet framzlindra i ännu herrligare glans. Men den promenerande gaf icke akt på denna magiska tafla, utan fortfor alt fördjupa sig i det mörka bergpasset, som skulle föra honom till ett helt olika landskap. Efter en längre promenad, texligen mödosam för eu man, som icke var van att vandra på så obanade vägar, kom han till en sluttande dal, hvars första åsyn var förfirande,. Do imposanta massor af snöböljda klippor och glacierer, som öfverallt omgåfvo honom, voro nakna, jordlösa och liksom fårade af åskan. Sjulfva dalen erbjöd här bilden af ett förfärligt kaos. Den var öfverströdd af klippstycken och stora stenar, spillror af remnade berg, gom bufvit lekbollar för strömmar och orkaner, Icke ett enda träd, icte ett enda grässtrå hade kunnat slå rot på denna ödsliga mark, JIagen infö ) 5e Aflopbl. A2 170, 471, 172, 173, 174, 175, 477, 4178, 475, 180, 481, 482, 183, 124, 485, 15 187, 188, 190, 194, 192, 194, 193, 196, 197, 198 och 499, RE j