och i det hon gjorde en majestätisk åtbörc med högra handen: — Må alla gå ut härifrån och in i den nedra salen! Hvad som nu återstår mig attsägs til min far, bör ej höras af någon annan än honom. De tillstädesvarande af ringare klassen skyndade att lyda den unga bergsflickans uppme2ning, men de främmande aflägsnade sig långsamt. Ena hvar hade, då han gick henne förbi, några ord att hviska henne i örat. — Jag har ingenting ändrat i mina förslager, sade Michelot; om mi låter mig resa härifrån, utan att ge mig ett gynnande svar, är er far förlorad, i trots af alla vittnesbörd. — Kom ihåg, sade chevaliernp, att om guldgrufvan icke inom några ögonblick tillhör mig, så är mitt giftermål uppsl:get, och det för alltid. — Esaiss och klostret Lautaret skola dela afkastningen af grufvan, sade priorr, i det han gick fram. Tala med er far, min flicka, och skynda er att uppfylla ert löfte. Noö! kan taga sina ord igen, ty jag vet bäst hvad möda jag haft att förmå hocom säga sanningen. Ernestine var den enda som ingenting sade; men då hon gick förbi Marguerite, tryckte hon hennes bänder uti sina, till tecken af den innerligaste sjmp.thi. Marguerite väntade tills alla voro utgångna. Då tiilsängde hon sorgfilligt dörren, för att ej bli störd i det samtal hon nu skulle ha med rti Ae sin far. Imedlirtid hade ae, som några Ögonblick förut hade uppfyllt Martin-Simons rum, icke mycket afligsnat sig; ty man hörde ett doft sorl, förorsakadt afen mängd talande personer, samlade på nedra botten och afvaktande timman, då brölloprc :remonien skulle försiggå. Martin-Simon följde nyfiket hvarje af dottrens rörelser. Marguerite gaf intet enda tecken till sinnesskakning; hon var lugn, kall,