— Ja, återtog Esaias Noöl med mera styrka; let är jag, jag och ingen annan, som har störtat den olycklige gubben i ett af la Graves bråddjup. Men jag måste skynda mig att tillägga, att hans död skedde af våda, var föranledd af en brottning, som jag hade med Raboisson, och ingalunda af någon nedrig öfverläggning. Tidigt om morgonen på den olyckliga dagen spatserade jag ner i dälden, enligt min vana, den hvar man känner, läsande min favoritförfattare. Jag varseblef då på långt håll Raboisson, som stod och språkade med lagkarlen, och jag sig dem skritfva någonting, som prokuratorn sorgfälligt stoppade i sin ficka, innan han begaf sig bort. Jag fördubbiade mina steg, för alt få veta hvad som kunde vara å färde; men innan jag hann fram, hade Michelot försvunnit, och jag fann blott skärsliparen, sittande på kanten af vägen. Jag vill uppriktigt tillsiå, alt det icke var blotta bändelsen som hade fört mig till stället, der jag visste att Raboisson skulle passera; ty jag Var ej okunnig om att denne man var i besittning af en hemlighet af högsta vigt för der,som skulle kuana lyckas upptäcka den. Jag närmade mig honom derföre och bestormade honom med frågor, för alt förmå honom att söga sanningen. Raboisson var en rå, plump, näsvis karl, och en tvist hade redan aftonen förut uppstått oss emellan. Denna tvist förnyades nu och urartade till handgemänz7. Han gaf mig det första slaget; jag fattade hiftigt uti honom. Vi kommo för nära brådjupet; han vacklade och — försvann. -—Allt det der är falskt! ropade Michelot, som såg sitt välde öfver Martin-Simon förmin