var slutad, tillkännagaf ett hastigt sorl den verkan den hade gjort på åhörarse. Martin-Simon gret af glädje och tilltalade sin doiter med de ömmaste, kärleksfullaste ord; men Marguerite tycktes icke höra honom; hennes blick ilade med ett slags förvirring från skolmästarn till priorn. — Esaias Noöl, och ni min vördade fader, sade hon slutligen med en förförligt ångestfull blick: Är det verkligen sannt, det der? — Jeg svär det inför Gud och menniskor! svarade skolmästaren, höjande sina ögon mot biralen. — Jag tar Christus och den Heliga Jungfrun. till vittnen på sanningsenligheten a: denna bekän: else, tillade musken, i högtidlig ton. Då nade älorguerite ett ögonblick af sublim smärta och ånger. — Således är ingen annan än jag brottslig, ropade hon i söndersiitande ton; ty jag har förbannat min far. Derefier kastade hon sig på knä för fredsdomaren och vidrörde golfvet med pannan, ropande: — Nådl!... nåd, min far! — Ni skall bli hämnad; un — Min dotter! mitt innerligt älskade barn! ropade Martin-Simon, djupt rörd. Stig upp... kom i mina armar! — Behöfver jag förlåta dig? ... Var icke skenet emot mig? Far och dotter höllo hvarandra länge omfamnade. Tårar runno ur allas ögon. Straxt rycke Marguerite sig dock sakta lös ur MartinSimons armar och, vändande sig till de närvarande, yttrade hon med höglidlighet irösten