skas. Alltsammans är en lögn, uppfunnen för att afvända misstankarne från den verkligt brottslige. — Det är, alltsammans, ganska sannt, inföll den gamla munken med imponerande röst. Jag kan intyga att det så förhåller sig, ty jag var vittne till hela händelsen. Jag hade gått att, i närheten af brådjupet, samla medicinska örter, då jag på långt håll fick se en strid uppstå mellan tvenne karlar. Efter katastrofen, skyndade jag till, för att bistå Raboisson, emedan jag hoppades att han ej vore dödligt sårad. Jag fann herr Noöl vid sin fiendes liflösa kropp. Der, bredvid liket, var jag vittne till hans tårar och hans smärta. Jag lät honom böra några förkrossande ord, men min vrede blef snart afväpnad genom hans djupa ånger. Han fruktade framförallt, att man skulle anklaga honom för mord, och var till den grad förskräckt, att jag hyste medlidande med honom. Det blef då öfverenskommet, oss emellan, att jag icke skulle upptäcka hvad jag seit, och att vi skulle säga rena sanningen endast i det fall ait en annan person blefve anklagad och färdig att dömas i Noäls ställe. Under flera dagar hyste vi det hoppet, att man skulle tro landstrykarens brådöd bafva bhärrört endast af en olycklig tillällighet; men i morse, då jag kom hit, förnam jag att man för ett så afskyvärdt brott misstänkte en man, hvars rykte är utan flick. Då nödgade jag Noäöl att komma och aflägga vittnesbörd om sanningen, hända hvad som hända ville. Alla de närvarande hade med största uppmärksamhet afhört denna beräitelse; då den