nn rww—-? — —c( —— 2 — saune! ropade de unga karlarne, uppstegrande de känslor, hvartill gubben gifvit anledning. — Mina käre vänner! ropade Michelo:, i det ban vid åsynen af den hotande faran bjöd till att skaka af sig den dvala, hvari han en stund varit försinkt; j skolen ansvara för alla de våldsamheter, som emot mig föröfvas ... Varen törsäkrade att hin, som redan har så fräckt burit händer jå mig, skall grymt få umgälla sin plumphet. — Ha! du vill angifva vår fredsdomare, vår välgörare, vår gode husbonde! ropade en af de unga männen, rusande emot honom. Nå väll... ut med dig den kortaste vägen! Ut genom fönstret! — Hjelp! bjelp! ropade den olycklige prokuratorn, som såg en märgd 2rmar lyttas mot sig, färdiga att fullgöra botelsen. — Mina vänner, jag förbjuder er... — Akten er, barn; j veten icke för hvad j utsätten er. Så talade Jean cch en annan gubbe. — Hjelp! Hjelp! upprepade Michbelot. Det var just i delta ögonblick som Msarguerite ioträdde, åtföljd af chevalier de Peyras och fröken de Blanchefort. Deras närvaro hejdade raseriet hos dem, som redsn hade bemäktigat sig dena skälfvande prokuratorn. De släppte honom hastigt. Då Martin-Simon varseblef sin dotter, sjrang han emot henne. — Mitt barn, gade han med bruten röst: aflägsna dig och låt oss Lasidtera efter förtjonst den här uslingen, som b:styllt mig för ett af sky värdt brott!