Aftonbladet – 27 augusti 1846, sida 1

det på Raboisson... Ja — må han faral... jag fruktar honom icke; må han hemta hit rättvisans tjenare; må man släpa mig i fängelse... jag är redo! Michelot bade ännu icke återfått hela sin själsnärvaro; han stod orörlig och liksom tillintetgjord af det fall ban nyhgen gjort. Gubben och de öfriga närvarande betraktade MartinSimon med häpna blickar. — Det förundrar er, återtog han med ett bittert leende, att er fredsdomare, er föreståndare, allas eder vän, skall se sig nödsakad att inställa sig för domstolen, för att svara på anklagelsen för ett så stort brott: Och likväl förhåller det sig så, tack vare denna bos listigt spunna ränker. Han påstår sig innehafva säkra bevis på mitt brott, och dessa bevis ville han lemna i mina händer, om jag varit nedrig nog att bevilja honom hans begäran om Marguerites band, tillika med... med... hela min förmögenhet i hemgift. — Men han skall icke få sin vilja fram... Han får ingenting af mig, om jag ock skule falla offer för hans ränker. Man måste erinra sig den vördnad, den tillgifvenhet, den kärlek utan gräns, som alla Boutdu-Mondes innevånare hyste för Martin-Simon och hans familj, för att göra sig en id om den förtrytelse, som följde på denna bekännelse. Sjeliva d:n gamle Jean kunde icke beherrska sig. — Om så är, sade han, fixerande prokuratorn, så är den der karlen en Orm, som man måste trampa under fötterna. — Slå ibjel honom! kasta honom i Gui