Aftonbladet – 27 augusti 1846, sida 1

tes dock öfver det uttryck af förtrytelse och raseri, som målade sig i Martin-Simons -anletsdrag. Dennes blodsprängda ögon rullade ornkring i sina gropar och händerna voro krampaktigt sammanknautna. Plötsligen rusade ban på Michelot, fattade honom i strupen och skakade honom som ett rör, skrikande med dundrande stämma: — Min dotter åt dig, din usling! Min sköna, min stolta, min ädla Marguerite åt en nedrig skurk, åt en girig menedare, åt en föraktlig ränksmidare, sådan som du! Och du tror att jag skulle, ens för att frälsa milt lif, samtycka till att uppoffra mitt enda; högtälskade barn!... Hal... du ville hota mig... skrämma mig... Men jag skall krossa dig, ser du... och jag skall med ett enda tag bämna alla de olyckliga, dem du prejat och utsugit under loppet af din askyvärda lefnad. — Hjelp! hjelp! ropade med full hals prokuratorn, som stretade emot de väldiga näfvar, hvilka hade gripit tag i honom. Vill pi då mörda mig, som ni har mördat Raboisson? — Hjelp!... Hjelp!... Olyckligel... tror ni er genom sådana medel kunna förmå mig till mildhet? — Hvad gör det? ropade Martin-Simon, ; det han skakade honom ännu hårdare. Ett oredigt buller hördes nu från trappan. — Släpp migl... jag qväfs... jag dör!... Se så... man kommer! ... jag skall med hög röst utbasunera det brott ni begått... — Gör det! ropade den förfärlige bergsbon, släpande lagkarlen mot dörren. — Jag skall hjelpa till, jag.