Aftonbladet – 26 augusti 1846, sida 1

beslöt han sig till att gå och draga rigeln ifrår den dörren, som förde till trappan och hvarigenom Michelot inträdde. Michelot var klädd med en smak och omsorg, som hade sin grund i den ceremoni ban under dagens lopp ämnade bivista. Hans svarta skrud förhöjdes af dyrbara spetsar och den ofan:liga peruken var särdeles omsorgsfullt friserad. Imedlertid stod hans fysionomi i strid med denna festliga toilett. Hans gula, skrynkliga ansigte hade ett hårdt och förskräckande uttryck. Vid sitt inträde i rummet kastade han omkring sig en lång och forskande blick, som förnämligast dröjde vid den ofvan omtalta kofferten. Imedlertid glömde han icke de skyldigheter, som höfligheten ålade honom. Han bugade sig flyktigt för herrn i buset och grimaserade ett småleende, af fruktan att besvära sin värd genom ett så tidigt morgoubesök. — Det är aldrig för tidigt för mig, så fort det är dager, sade Martin-Simon med en återstud af elakt lynne. Men så sätt er då, mäster Michelot. Jag boppas att det, hvarom ni vill tala vid mig, ej måtte innehålla någon kagan öfver det sätt hvarpå ni i mitt hus blifvit emottagen. — Åh, Gud bevars, min herre! svarade lagkarlen med tankspridd min. Jag kan icke annat än på det högsta berömma den omsorgsfulla uppmärksamhet man visat mig under mitt vistande i ert hus, och er förträffliga gästvänlighet gör mig de pligter dubbelt svårare, dem jag har att hos er uppfylla. — Svåra pligter?... Hål... låt höra hvaruti de kunna bestå. Har ni, uti det kontrakt,