Aftonbladet – 26 augusti 1846, sida 1

kaledes förklarade hvarföre dörren och koffer ten voro försedde med så tunga låg. En såda skatt som denna bok borde väl icke utsättas fö nyfikna blickar. Martin-Simon var, sedan en längre stund fördjupad i sina summeringar, då ett lätt sla; hördes på den invändigt med en stor rigel vä förvarade dörren. Han gaf tecken af förundran. — Hvem kan väl komma och störa mig! mumlade konungen af Pelvoux. Sannolikt ä! det någon bland mina gäster; ty alla personer här i huset veta... Man bultade ånyo och mera bestämdt. — Hvem är der? frågade konungen i Pel voux i en ton af elakt Jynne, och utan att röra sig ur fläcken. — Det är jag, Michelot, svarade en röst utanföre. — Hvad tusan kan ni vilja mig vid denna tiden! — Jag måste tala vid er om vigtiga saker. — Nå väl; gå och vänta mig i nedra salen, så kommer jag dit om några minuter. — Tillåt mig heldre att gå in till er, bad Michelot enträget. I nedra salen kunde vi bli störda, och jag är säker att ni, lika väl som jag, skall uppskatta det vigtiga af mina meddelandep, så snart ni får del deraf. — Hvad f-n kan den der gamle papperssuddaren ha att säga mig? mumlade Martin-Simon. Under tiden steg han upp från byrån, nedlade den dyrbara boken i den jernbeslagna kofferten och tillstängde denna, under mycket buller med riglar och lås: Icke förr än han sorgfälligt hade nedstoppat nycklarna i sin västficka,