Aftonbladet – 24 augusti 1846, sida 3

-— RR KRK denna förnöjelse, glädtighet och belåtenhet, som ban så väl förstod att efter behof antaga. — God dag, min sköna kusin! sade han, Redan ute så tidigt på dezna vackra morgon! Lyckhg dep, som i denna stund skulle kunnat väffa er här annorlunda än af en blott bändelse! Den unga fl ckan visade hvarken bestörtuing eller fruktan, då hon så oförmodadt fann sig ansigle mot ansigte med Marcellin; med en lätt böjuing på hufvudet besvarade hon bans helsning. — Jeg förstår er icke, herr chevalier, svarade hon med ett slags höghet, som var henne så egen. — Men, återtog Peyras, leende, man skulle ju lätt kunna tro, då man råkar er här, att ni söker någon annan än mig; och jag skulle kunna bli svarisjuk. . Marguerite tycktes fundera på meningen af hans ord. Derefter lyfte ton upp buivudet och blickade på den unge mannen, ehuru utan vrede. — Jag har ju redan sagt er, yttrade bon, tt jag icke förstår edert salongsspråk, och förusten deraf torde icke vara stor, ty jag förmolar, stt det består af idel tomt och tåfängligt pladder. Men ursäkta mig, herr chevalier, jag kan icke stanna; ty min far har säkert redan märkt min frånvaro. j — Tillåt mig då att bjuda er min arm, sade shevalern med utmärkt artighet. Den uvuga flickan antog med synbart bryderi letta tillbud, och de gingo en liten stund helt ysta bredvid hvarandra. Peyres fann att bans vanliga ton emot fruntimmer ieke denna gån skulle lyckas, (Forts, följer.)