Aftonbladet – 24 augusti 1846, sida 2

NR a — —-. -EA ar: Redan länge har jag egt visshet om denna .uldgrufvas tillvaro, och mer än en gång har ag med er far talat om huru klokt det skulle vara att testamentera denna dyrbara skatt åt den heliga stiftelse, hvars föreståndare jag är. Om han nu finner sig bugad att, redan under sin lifstid afstå derifrån, skulle det då icke vara bättre att afstå den åt dessa fromma munkar, som skola använda dem till Guds ära, än att förstöra den, såsom ni tyckes hafva för afsiz? Skall då icke detta guld bli helgadt, genom det bruk vi skola göra derat? Vår stiftelse är fattig, mitt barn: ofta händer det att den i vår ödemark förirrade resanden icke finner der den b: qvämlighet och tr2fnad, som vi så gerna skuile vilja skänka honom. Gåfvorna kunna hva:ken vara talrika eller betydliga uti detta fattiga och glest bebodda land. Vi hafva icke, såsom våra bröder, munkarne i Mont-Cenis, tillräckliga fillgångar för att, så väl som vi skulle vilja, mottaga och undfägna tiggare och pil:rimer. Esaias Noöl afhörde med vredgad min dessa instäl samma ord. Den djupa tankspriddbet, som han dittills hade visat, upphörde med ens och han ropade med eit slags ångest, i det han ställde sig emellan priorn och Märguerite Simon: oo Tro bonom icke Marguerite, tro honom icke! Allmosorna öfverflöda i hans sparbössor och inkomsterna äro tillräckliga, för att kunna erbjuda en gästfrihet, lämpad efter det ringa antalet af resande, som taga in i Lautaret. Nej, nej! om er far afstår från egandet af denna guldgrufva, är det då icke bättre att gifva den