Aftonbladet – 21 augusti 1846, sida 3

fäder. Ni skall således få veta att Martin-Simon har en stor hemlighet, hvarpå hans lugn, hans förmögenbet och utförandet af alla bans ädla beslut beror. En man hade upptäckt denna hemlighet, åtminstone till en del. Denne man var R:boisson. En annan menniska, mindre nedrig och mindre gro än den uslicgen, skulle hafva begagnåt denna upptäckt för att beskatta den rikaste godsegare i nejden; men hon skulle väl aktat sig för att drifva borom till det yttersta. Detta var imedlertid hvad Raboisson gjorde. Jag har sett min far, så ädel, så stor, så stolt, darra vid åsynen af denne tiggare, höljd i trasor. Jag hor sett honom, skälivande at vrede, uthärda hans näsvisa förtrolighet och de fräcka pretentioner, som denne usle gubbe tillät sig i konungens i Pelvoux bus, i konungens i Pelvoux närvaro. En gång förlorade min fer tålamodet. Jag hörde honom uttala hotelser, dödshotelser mot denne usle drinkare, som oaflitligen störde hans ro och förgiftade hans sällbet, Nå väl, min vördade fader, nå väl, min gamle vän... Dagen efter den, då Raboisson blef sålunda botad, fann man bonom död i ett af la Graves brådjup, enligt avad min far hade förkunnat honom under utbrottet af sin vrede. Var då icke sammanträfandet. af dessa omständigheter nog, för ait i min själ väcka en brottslig misstanka? Då den unga flickan uttalade dessa sista ord, örsvagades hennes röst och förlorade sig helt ch hållet i snyftningar och suckar. Priorn ch Esaies uppreste sig på en gåpg. — Min dotter, sade den gamle munken, il n högtidlig ton, ni väntar af mig råd och hug