Aftonbladet – 21 augusti 1846, sida 3

(Insändt och betalt.) Knappt hade sången tystnat, förr än Titulin icke nöjd med den seger han i kyrkorådet vunni på den stackars Grinbom, och dennes derefter vi sade medgörlighet, trogen sina gamla vanor, åter kom till det förflutna. Men hvad tärkte du på bror Grinbom, frågade han, när du framdrog vår utsvultna och exemplariska A. B. till et spektakel för hela Svenska allmänheten? — Kär: Titulip, tog Grinbom med ett hos honom säll synt allvar till orda, icke tror jag att hvarken dt eller gubben B. har många legrar att skörda i der här striden, helst då, efter ditt påstående, ede; motståndare ssknar både bildning och omdömes förmåga. Men med den bristen hade jag vänta öfverseende åtminstone af dig, som vet, att jeg ej liksom du, i ungdomen var i tillfälle att få fre. quentera B:s skola. (Den tiden lärer ej ännu varit brukligt, att upphöja en skolmästare till namn, h. och v. af v. pastor, eljest hade nog din klieni redan då varit mogen för utmärkelsen, ty sitt modersmål skref-han icke sämre då än nu, och skulle jag visa dig några hans bref från den tiden, finge du svårt för att neka, att de skulle taga sig rasande bra ut vid sidan af Spöstedts ,orediga och illa stiliserade skrifvelse till länsmennen.) Men säkert tyckte du, att du ej gjorde mig full rättvisa, när du kallade mig, din gsmle vän, lömsk och råbarkad, efter du några rader längre ned i din så väl hållna artikel utrustar mig med både själens och kroppens helsa, och med den upprättelsen kan jag också vara väl belåten. Icke stort konsequenteare var du, då du lät mig taga sak på bako, h. e. fuska i ert handtverk, herrar konservativa, mig, som du eljest alltid plägade förebrå, att vilja före min tid. — Men efter du så ändtligen vill, skall väl gubben B. ännu en gång fram på tapeten. Hade hans slöhet infunnit sig först på grafvens brädd, och icke varit honom en trogen följeslegare genom lifvet: hade fawtigdomen tvingat honom, för att ej svälta ihjel, att srbeta tills ban stupaton, — sådana dumma ideassociationer du kan framkalla: jag kom genast ihåg trädesåkern och mira arma, utsvultna dragoxar — och vår v. pastor icke genom inkomsterna af sitt goda Sacelleni och sitt egande rusthäll varit en välmående man, samt redan haft adjunkt, hvilken allt för väl kunnat utfärda de olyckliga betygen, om blott gubben beqvämat sig att ställa sitt ljus under skäppan; och slutligen hade mannen varit lika from, anspråkslös och exemplarisk, som nu uppblåsto, fåfäng etc., tro mig du, initialerna till hans namn skulle aldrig fläckat Afonbladets spalter. — Allt det der,, genmälte Titulin, temmeligen nedstämd, ,visste jag förut: också afsåg mitt försvar mindre gubben sjelf, än ten utmärkelse han fått, och det konsistoriura, om den förlänat. — Ja, är det ickeför ömkligt ned det konsistorium, inföll Grinbom, och härrid återkom hans satiriska min, att dess åtal allid skall lända den anklagade till utmärkelse, och vad det förklarar vara en utmärkelse ... Tigp, krek Titulin i vredesmod, och nämn mig aldrig le kättarne Almqvist och Wennman ihop med den enlärige v. pastor A. B. i R. K.,