Aftonbladet – 21 augusti 1846, sida 2

— — SN Hon uttalade dessa sista ord med vild energi — För Guds skull, Marguerite, ropade skol mästaren helt blek och med pannan öfverskölj af svett. Fråga mig icke. Tvinga mig icke at säga . . . — Han törs icke tala. Han fruktar att sön derslita mitt hjerta, i det han meddelar mi den rysliga misstankan, hvilken han, likasor jag, har fattat, sade den unga flickan med bit ter ironi. Nåväll —Ni, min vördnadsvärde far fortfor hon, hastigt vändande sig till Ppriorn, som tog en liflig del i samtalet, ni skall sägs mig er tanke. Ni känner alla omständigheterna af denna förfärliga Läpdelse; ni skall icke för mig dölja det intryck ni deraf erfar; ni är en Herrans tjenare och ri kan icke uttala lögnaktiga ord. Tala då... telal... Fick ickekarlen sin död genom en brottslig hand? Den gamle munken fästade en genomborrande blick på henne. — Men här sina skäl att tro det, återtog han med sin mest allvarliga sti mma. Men ni, min dotter, hvad fördel kan ni hafva... — Det är då .sannt! ropade Marguerite i sönderslitande ton. De tro det båda tvål... alla tro det... Och jag, som trodde mig bittills vara den enda som genomträngt denna hemlighet af skam och brott! De ha gissat den brottslige... de ha anklagat och dömt honom i sina hjertan, eburu de icke trott sig rafva rättighet att i min närvaro kalla min far n mördare. Och då Marguerite sagt dessa ord, kastade on sig baklänges på stolen och gaf alla tecken ill den rysligaste förtviflan.