Aftonbladet – 17 augusti 1846, sida 3

HÖNA n nan Utan tvifvel hade Marcellin en mängd frågor att göra sin envise beskyddare, och kanske hade han äfven ämnat till honom framställa ett uppriktigt spörjsmål angående upphofvet till hans stora rikedom, ett ämne som bergsbon allud med sorgfällighet undvek, då dörren i detsamma öppnades och Marguerite visade sig på tröskeln. Hon kastade en hastig blick omkring salen och inträdde ändtligen, efter någon tvekan. Marguerite var blek som ett lik, men ingen enda muskel i hennes ansigte förrådde den hemliga känsla, som sönderslet hennes hjerta, Man skulle ha kunnat tro sig se ett marmoransigte, hvars stillhet icke stördes af något yttre föremål. Det enda som var att anmärka, var att hennes svarta ögon hade en feberaktig glans under de till hälften nedsänkta ögonlocken och att hennes gång var ännu mera afmätt och majestätisk än tillförene. Så snart Martin-Simon fick se henne, steg han hastigt upp och sprang henne glad till mötes. — Du kommer för sent, min stackars Margot, för att bivista ett rörande uppträde ropade han. Nyss greto vi som Magdalenor allesammans, undantagandes mäster Michelot, som sitter der borta och som icke är så blödsint som jag. Du förstår väl att jag sagt alltsammans åt de här kära barnen och att alla hemligheter nu äro förklarade. För öfrigt visste de af ingenting och du har obrottsligt förtegat den hemlighet jag i morse meddelade dig. — Om det så är, min far, yttrade den unga flickan med darrande röst; om ni helt och hållet stadfästat våra vänners lycka, så torde jag