Aftonbladet – 17 augusti 1846, sida 2

ligt låta mogna. Imedlertid, då Martin Simon hade slutat tala, ropade Marcellin med en värma, som pitagligen tycktes vara sann: — Ni har orätt bedömt mig, herr baron; jag känner inga fördomar, ingen af verldens grymma instilutioner, som skulle kunna förmå mig till att bortstöta medlemmarne af en ädelmodig familj, till hvilken min far och jag stå i en så omätlig förbindelse. Tillåt mig således att bemöta er som man bemöter en innerligt älskad slägtinge, kusin de Peyras! I detsamma kastade han sig i Martin-Simons armar och de höllo hvarandra länge omfamnade och ömt tryckte intill hvarandra, och det med en känsla, som tycktes vara lika varm och uppriktig på ömse sidor. — Och jag, herr baren! — ropade Ernestine, högt snyftande; tillåter ni icke äfven mig att tacka min välgörare, min beskyddare, min andre far? — I morgon skall jag helt och hållet spela denna roll, sade Martin-Simon, i det han tryckte tvenne långa kyssar på den sköna flickans rosenkinder. I afton kontraktet, i morgon ceremonien. Jag har redan skickat en expres efter priorn i Lautaret, som skall viga er. Och bvad er beträffar, lilla toka, fortfor han, så bör ni tacka Gud, som så nådigt ryckt er undan följderna af det öfverilade steget; ty jag har låtit mig berätta att min unge älskvärd han i öfrigt kan vara, I mer än en qvinna, och att... — Hr baron! ropade Marcel förebråelse, b