Aftonbladet – 17 augusti 1846, sida 2

falla er besvärlig. Jag vet hvilket afseende man bör fästa vid er rang och det embete i staten, som ni tvifvelsutan en dag kommer att intaga. Således vill jag icke på ringaste sätt falla er besvärlig. Intet falskt ädelmod! ingen falsk blygsamhet! Då jag, i herberget vid Lautaret, fick veta att ni var min slägtinge, beslöt jag att komma er till hjelp, så vida ni vore den värdig. Sedan tänkte jag att om min far lefde ännu, hade han icke utan smärta kunnat se den nära förestående undergång, vid hvars brant det kära namnet Peyras sväfvade, i följd af ett ungt brushufvuds obetänksamheter. I det jag nu föresatte mig att upphjelpa edra förstörda affärer, gjorde jag ju ingenting annat än följde min högsinnade fars exempel, det exempel af ädelmod och sjelfförsakelse, som baron Bernard hade visat mot baron Philippe och hans efterkommande. Med ett ord: jag är rik; min dotter är lika oegennyttig som jag och j28 behöfver icke ge henne någon hemgift, emedan hor aldrig ämnar gifta sig. Hvad jag nu erbjude er är icke annat än vårt öfverflöd, frukten a klok och mångårig hushållning, frukten af vä beräknade och lyckliga spekulationer; och Om ni mottager min gåfva, så har jag deremot ickt räknat på någon erkänsla, som skulle kunn: smickra mitt högmod. Chevaliern hade med ett tankfullt utseend Jafhört dessa sista ord af den ädelmodige frän den, som sökte att på ett så grannlaga sätt fri taga honom från all tacksamhetsförbindelse Man skulle kunnat säga, att han i en hast ut Istakade en plan för sitt uppförande, hvilke omständigheterna ej tilläto honom att tillräck