Aftonbladet – 15 augusti 1846, sida 3

minst om denna rivalitet. Det lärer dock för hållit sig så, som skulle baron Bernard hafv: älskat en viss fröken Sophie de Monteuil, a en ädel men fattig familj, hvilken bodde på el liten egendom några mil från Peyras, Bernarc lärer ha anhållit om hennes hand. Allt val redan i ordning till brölloppet, då ett samtal händelsevis afhördt af den gode baronen, öfver tygade honom, att den unga flickan, hvilken her älskade med sådan passion och som han skull gifta sig med, hade blifvit förförd af hans bror men att familjen satte sig emot hennes förening med denne, i anseende till den heroende ställning, hvaruti han befann sig. Då Bernard blef upplyst om det dubbla bedrägeri, för hvilket han var ett mål, hade han så när mistat förståndet. Hans flärdfria och ärliga hjerta blef helt och hållet krossadt af denna oförmodade händelse och han sjönk i ett djupt menniskohat. Som han imedlertid, äfven under de bittraste olyckor, var ädelmodig, skref han till de begge brottslige att han visste allt; hvaremte han gjorde en donation af all sin förmögenhet till den yngre brodren, hvilket dokument han inneslöt i brefvet. Samma dag lemnade ban slottet Peyras, tillkännagifvande, såväl för sin förrädske broder som för sin brottsliga fästmö, att de aldrig mer skulle höra talas om hozxom. Kort tid derefter gilte baron Philippe de Peyras sig med fröken Sophie de Monteuil, som sålunda blef er fars första hustru. Martin-Simon gjorde här ett uppehåll, som om denna berättelse hade hårdt angripit honom. Ernestine och Marcellin afbörde honom nästan med en religiös vördnad. — Jag är ledsen att nödgas bedröfva er, min bästa Marcellin, i det jag återkallar så smärtsamma minnen, fortfor han. Men det är icke mitt fel om Philippe de Peyras icke spe