Aftonbladet – 15 augusti 1846, sida 3

lade den vackrare rolien i denna bedröfliga bistoria. — Fortar! — 0 fortfar! bad chevaliern med djup rörelse. Jag har alltför stora skäl att tro det ni säger sanningen. Jag kommer ännu ganska lifligt ihåg den djupa sorgsenhet, som på min fars höga ålderdom ofta öfverföll honom och som så mycket bedröfvade min mor, emedan hon trodde den härröra från saknaden af bans första hustru, den fordna fröken de Monteuil. Blotta minnet af min farbror, Bernard, aflockade honom tårar, och jag är säker att han skulle hafva gifvit sitt Hf för att afplana sin förbrytelse mot den ädle brodren. Jag har hört sägas att alla möjliga efterspaningar blifvit gjorda för att upptäcka baron Bernards vistelseort, men att dessa bemödanden sflupit utan all framgång. Martin-S:mon återtog, efter en ny tystnad: — Det var i detta vilda, ensliga och på den tiden ofruktbara, nästan otillgängliga land, som min far gick att dölja sina sorger och sitt hat till bela verlden. Han hyrde sig in hos en getherde här i bergen, hvars hydda stod just der, hvarest kyrkan nu är belägen, och han tilibringade sina dagar med att ströfva omkrin; i de aflägsnaste och vildaste delar af landet. Hans dystra lynne, hans ensliga promenader, hans oöfvervinneliga smak för ensligheten, hade af honom skapat ett slags öfvernaturligt väsende, från hvilket man med fasa afligsnade sig. Bernard flydde menniskorna, derföre att de flydde honom. Berganden, ty detta var det namn man gaf honom, gick och gällde i de närgränsande dalarne för att vara ett slags ond, illvillig varelse, och det hat, hvarmed man sålunda bemötte honom, ökade ännu mer hans allmänna menniskaohat. Det fordrades ett u.:derverk, för att återföra honom till menskliga känslor, och detta underverk inträffade. Den olycklige Bernard brukade hvarje dag