Aftonbladet – 15 augusti 1846, sida 1

— I anledning af ruissionspredikanten och bifvande föreståndaren för det tillämnäde missioasinstitutet i Lund, prestmannen Fjellstedts i Norrköpings kyrka nyligen hållna så kallade missionsbön, innehåller Noriköpings Tidningar, några reflexioner, som vi anse förijena allmännare uppmärksamhet, hvarföre de här meddelas: Missionspredikanten och blifvande föreståndaren för det tillämnade missionsiastitutet i Lund. prestmannen Fjellstedt, höll i går eftermiddag en så kallad missionsbön i Stadskyrkaa bärstädes. Att döma af ähörarnes antal vid tillfället, tycktes detta missionsväsende ej kunna påräkna, särdeles stora penningebidreg bår på stället åiminstone. Men saken är ny; behofvet af? dess tillvaro ej på öfvertygelsens väg insedd; tillörningen till skaran afengelska och tyska methodistmissionärer med några svenska ej ansedd landet till särdeles hvarken gagn eller ära; väl kändt är deremot, att vi ega hednin gar nog i riket, om också några hundrade af dtm farit öfver bafvet att uppsöka sin missiotär Erik Jansson. Detta om sjelfva saken. Hvad predikanten angår, tillstå vi uppriktigt, att vi ingalunda funno hans föredrag högiidligt eller flärdfritt, men väl saknande detta enilltika, den elekttisorande gnista, som gör en Wieselgren så gerna hörd. De historiska detaljerna gingo in på det minutiösas område. Att beskrifva huru med slagtandet af hedningarnes meonnisko-offer till sina afgudar tiilgår, tyckes beräknad: att slå an på råheten, men sårar, så väl hos den bildade som obildade, känslan, i stället för att böj? den. En del af stadens presterskap hade benäget åtagit sig hå vornas insemling i utställda bäcken. Presterskapet är också närmast intresseradt i saken; ty vinnes intet an nat med företaget, några bröistycken åt ett dussin yngre prestmän kunna vil i tidernas fullbordan bliffa en af decs frukter. Vi hoppas att ingen måtte stöta sig på våra ort: vi hafva då illa uttryckt oss: kristendomens utbredande är visserligen i och för sg sjetf en god och i Guds eviga råd besiuen sik, men att söka utbreda den i dess nuvarand2 sönderslitna och splittrade skick, under det öfverallt röster höjas för dess reformerande inom oss sjelfva — tyckes åtminstone, minst sagåt, vara förhistadt, vara att utså ett fris om beskaffenheten af hvars frukter man sjelf tyckes hysa delade åsigter, och i alla hänseenden för tidigt. då man betänker, att omvindelseverket ännu eger ey