Aftonbladet – 13 augusti 1846, sida 2

de skyndade in i rummet, der man väntade dem. Martin-Simon och Michelot voro sittande på hvar sin sida af ett med papper och handlingar öfverlastadt bord, och syntes i allt lugn samtala om något för dem båda fördelaktigt köp eller någon annan lyckligen uppgjord affär. Prokuratorn var ru klädd i en drägt, som för hans ofta förnyade resor, passade vida bättre än de tunna benkläder och svarta silkesstrumpor, som förut gåfvo honom ett på en gång löjligt och ömkeligt utseende. Hans grofva stöflor och hans stora, af damm öfverhöljda hatt utvisade nogsamt att det ärende han hade alt framföra var af den angelägnaste art, och att det ej tiliåtit honom nog uppskof, för att ombyta kläder. Hans ansigte var magrare och gulare nu än någonsin, ehuru han grimacerade med ett beständigt leende, då han talade med konungen i Pelvoux. Vid åsynen af chevalieren och fröken skyndade Martin-Simon och Michelot upp från sina platser och, under det att prokuratorn fördjupade sig i en mängd af -kruserliga helsningar och komplimenter för sin principals dotter, ropade Marguerites far, med den öppenhet och gladlynthet, som var honom så egen: — Så skynden er då, stygga barp, som låten lyckan vänta på er! Vid mitt lif! — ni anen icke det ynnestbevis, som den nyckfulla gudinnan har i beredskap åt er. — Herr Simon, frågade Ernestine med flämtande röst: Förlåter min far? .... — Han icke allenast förlåter er, utan han