Aftonbladet – 13 augusti 1846, sida 1

I det ögonblick, då de nalkades byn, varse blefvo de: på. en af byns hufvudvägar en trup af karlar, som på sina armar buro en tun börda, insvept i en gammal yllekappa. Qvin nor, gubbar och barn vankade omkring bärarn och gjorde dem frågor, hvilka besvarades me korta och snäsande meningar, som ej kunde an nat än öka nyfikenheten, ty följet omkring d bärande blef allt mer och mer talrikt. Våra trenne unga vänner, som från den hög: ståndpunkt, hvarest de befunno sig, kunde mec en enda blick öfverskåda denna besyrnerligs scen, betraktade dem i början med tankspriddhet; men ju närmare man kom, ju mera tycktes Marguerite Simons uppmärksamhet väckas, och det syntes som om hennes läppar konvulsiviskt sammanpressades. — Marguerite, frågade fröken de Blanchefor! med sin rädda och blyga stämma, hvad göra de der beskedliga menniskorna? Man skulle kunna säga att denna syn bedröfvar och skrämmer er. — Tycker ni icke, inföll Margugrite, som saktade sina steg, alt detta insvepta föremål liknar en liflös menniskokropp? — Verkligen måtte det icke så vara! ropade chevaliern. Men hvad är det för .en besynnerig maschin, som en af karlarne bär tätt efter lem, som bära den liflösa menniskokroppen? -— Det skola vi utan tvifvel snart få veta, varade med låg röst Martin-Simons dotter, påkyndande sin gång. I samma ögonblick, som chevaliern och hans våda följeslagarinnor arlände till den utanför Martin-Simonps hus belögna lilla planen, anlän