Aftonbladet – 13 augusti 1846, sida 1

— Ja, sade hon slutligen med ett slags blygsel, jag tillstår att jag icke varit nog öfverseende och att jag låtit hänföra mig af en oöf verlagd sinnesrörelse. Man har likväl sagt mig att sederna i staden icke likna våra. Jag har aldrig lemnat min fars hus, och jag är okunnig om huru man skall uppföra sig på andra sidan af våra gränser. Ja, jag har orätt; jag är en stackars okunnig flicka. Derefter vände hon sig till fröken de Blanchefort; som fortfor att gråta, och omfamnade henne med all den värma, hvaraf hennes sträfva karakter var mäktig. — Förlåt mig! sade hon, som ni skulle förlåta ett barn, hvilket råkat såra er, då det ville smeka. Förlåt mig och glöm hvad som tilldragit sig. Jag skall bli er vän. I sättet, hvarpå hon uttalade de orden: pjag skall bli er vän, låg så mycken sanning, uppriktighet och ädelhet, att alla, äfven de kraftigaste försäkringar, ej skulle kunnat ha den verkan, som dessa bennes ord hade. Dessutom bibehöll Marguerite, liksom hennes far, vid alla tillfällen detta utseende af öfverlägsenhet och säkerhet, som vittnade om medvetandet af en verklig makt. Den milda Ernestine slöt henne med verklig bjertlighet i sina armar. Om det mellan le båda fickorna funnits något ögonblick af äflan och axund, så var den åtminstone nu allleles försvunnen; Under detta lilla uppträdde bade chevalierns tällning varit temligen brydsam: också erfor jan en verklig tillfredsstättelse, då ham 528 de inga flickornas uppriktiga försoning.