Aftonbladet – 12 augusti 1846, sida 2

en bättre mar, än den råa bonde, som sannolikt en dag blir hennes friare? — Du glömmer, Marcellin, svarade Ernestine, att Marguerite sagt oss, det hon aldrig ämnar gilta sig. — Ja, men hennes far har uppgifvit skälen dertill. Det är derföre sade han, att man hos hans måg fordrar en mängd af dygder, dem man tror vara oförenliga hos en person. Det är bara fråga om att lära känna de vilkor, dem fadren cch dottren förelägga. I sanning! denna flicka liknar ingen af de qvinnor, dem jag hittills lärt känna. Han bejdade sig vid den brinnande blick, som Ernestine slungade på honom. — Du är tokig! tillade han sakta, svarande på hennes tanka. I samma ögonblick kom Marguerite upp på den lilla slätten, der Ernestine och Marcelin sutto. Uttrycket i hennes ansigte var ännu ailvarsammare än vanligt, och då hon kom nära de begge unga, yttrade hon kallt: — Man väntar på er der nere i byn. Kommen! Lagkarlen, som följde er hit, är återkommen och medför vigtiga nyheter. — Michelot! ropade Marcellin lifligt. Martin-Simons dotter svarade med en jakande åtbörd och var i begrepp att åter gå ned från berget. Ernestine fattade hennes hand och qvarhöll henne. — För Guds skull, Marguerite! ropade hon. Säg mig om de nyheter lagkarlen medför äro goda eller onda! Har min far samtyckt ..-.Hon tvärstannade. — Till ert giftermål med chevalier Marcellin de Peyras? fulländade den unga landtflickan med ett grymt uppsåt, som man icke skulle hafva tilltrott henne. Ernestine nedböjde hufvudet. (Forts. följer.)