Aftonbladet – 12 augusti 1846, sida 1

ofantliga bergsoch skogsmassor samt högt ; luften uppstående klippspetsar, med en evig snö som på alla punkter, lik en ändlös förskansning stängde u:sigten af horisonten. Ernestine, som var klädd i den af Marguerite lånade kostymen, skulle lätteligen kunnat tagas för en af ortens herdinnor, såvida icke hennes hvita hy och hennes fina manerer vittnat om ett förnämare ursprung. Hvad chevalier de Peyras angår, bar han ännu den enkla drägt, hvari ban var klädd vid Sin apkomst till Lautaret. Men hans vapen hade försvunnit ur gördeln och det fullkomligaste lugn hade efterträdt den oro och det misstroende, som förut voro märkbara i hela hans sätt att föra sig. Under sitt uppstigande på höjden hade de anga vexlat endast några få ord, och så snart de stadnade rådde mellan dem en plågsam tystnad. Och likväl skulle man tycka, att de, i de sritiska omständigheter hvaruti de befunno sig, kulle kunnat hafva vigtiga anmärkningar att meddela hvarandra. Men antingen ville ingenlera af dem ge anledning till en förklaring, ler ock var det af någet annat skäl som de, inder en lång stund, sutto tysta, som om hvar ör sig hade varit försänkta i åskådning af det najestätiska skådesp 1, som de hade för sina gon. Ernestine tycktes med sina blickar följa kyarne, hvilka vid roinsta vindflägt sväfvade ort öfver de aflägspaste klippspetsarnre : och lerunder liknade en flock hvita fåglar. Marellin deremot betraktade med en besynnerligt tadig blick da!en och synnerligast Martin-Sions hus. Fröken de Blanchefort beslöt öndtligen att pleda ett samtal, som chevaliern syntes långt rån att önska; hon uppgaf en suck, som likade ett klagoljud; och yttrade i en melankosk ton: