Aftonbladet – 12 augusti 1846, sida 1

— a ESSER NV bestämdt veta hvad som i mitt uppförande under dessa sednare dagar kunnat uppväcka din f.uktan och rättfärdiga dida misstankar. — Marcellin, svarade Ernestine, tveksamt, hvad skall jag svara? Sedan vår ankomst bit, har du för mig baft samma om orger cch visat mig samma uppmärksamhet som förr. Du visar samma intresse för min sällhet och mitt tillkommande lugn; jag tror att du Hu, icke mer än förut, skulle tveka vid att våga ditt lif, för att försvara mitt, och med allt detta synes det mig, som om du icke vore densamme. Några dagar hafva varit tillräckliga, för att i dina känslor åstadkomma en förändring, hvars orsak jag omöjligen kan utfundera, men hvars visshet söndersliter mitt bjerta. Jag upptager icke nu, som förut, al!a dina tankar; dina ord hafva icke längre denna sanning, denna ljufbet, ;OmM var så öfvertygande för mig, stackars fl eka, uppfostrad i enslighet och stränghet. Hvad öregäår inom dig, Marcellin ? Jag vet det icke; men jag gissar att du för den flyende, af verllen förskjutna och af sin far förbannade Er1estine icke hyser samma känslor som du hyte för fröken de Biarchefort. Jag beckrifver lia din själs tillstånd, kanbända, men du vet, ättre än någon annan, stt jag bar giltiga skäl ill klagan; ditt samve:e har Jäpgesedan bordt äga dig det. Tvifvelsutan var chevaliern brottslig, ty han att några ögonblick stum, förvånad, öfver den nga flickas skarpsinthet. Med den hog äl kande qvionor vanliga instinkter, äfven hos (e minst erfarna, hade hon inträngt i de dolaste veckea af älskarens själ. Imedlertid sansde han sig snart och fortfor med tvunget måleende: — Hvad är väl att svara på så obestämda nklagelser? Du bar ingenting annat än dina gna misstankar att förebrå mig, Ernestine. åledes är det bäst, tro mig det, att vi lemna