Aftonbladet – 12 augusti 1846, sida 1

de, då du följde mig, och jag, Ernestine, ha då jag ingenting uppoffrat? Om du har lem nat det mörka, dystra bus, der du lefde i ensligbet och ledsnad, om du har öfvergifvit dir far, den hårdbjertade och girige gubben, som ännu aldrig tilltalat dig med ett ord af ömhet så har iu jag deremot lemnat den goda staden Lyon, der jag, i trots af mina kreditorer och deras utskickade, hade så många glada och lyckliga stunder, för att med dig lefva undangömd och f.ttig på en främmande ort? — Den känsla, som förmådde dig till att taga detta steg, varade icke länge, Mareellin. Du älskar nöjen, jag vet det, emedan du på sådana bar förslösat större delen af ditt vackra fädernearf. Jag har äfven kommit vnder fund med att du, under det oordentliga och bullersamma il, som är dig så kärt, torde hafva lärt känna vida skönare qvinnor än jag är, och vida mera erfarna än jag uti konsten att behaga, utan att hågon bland dem Jyckats fängsla dig. Imedlerlid hoppades jag, i mitt dåra tiga högmod, att ag skulle vara mera lycklig, jag som för dig bortkastat rykte, kons derationer, förmögenhet, ami!j och allt. Hvem skulle väl ba sagt mig utt det så snart skulle bli min tur att borttölas? Då den unga flickan sagt dessa ord, betäckte won ansigtet med sin näsduk och utbrast i en tröm af tårar. Chevaliern reste sig upp med la tecken till ett elakt lynne, liksom hade an velat aflägsna sig; men han hejdade sig batigt, salte sig åter, fattade en af fästmön: bänler och tryckte den sakta. — Hör på, Ernestine, sade ban, i det ban af sin röst det möjligast ljutva uttryck af tillifvenhet. — Ernestine! låt dig icke så der änöras af din alltför I fliga inbillniog. Om ag felat, så kunna väl icke mina fel vara så tora som du ser dem. Hved är det du egentgen har att förebrå mig? Låt mig åtminstone!