Aftonbladet – 12 augusti 1846, sida 1

— Jag visste väl, Marcellin; att jag en dag skulle få plikta för min förseelse, men icke trodde jag att det skulle bli så snart. Peyras vände sig bastigt tl henne. — Hvad menar du, Ernestine? frågade han, förvånad; jag förstår dig icke, — Jag säger, Marcellin, återtog den unga flickan med djupt bedröfvad mine, att du redan alltför grymt låter mig förstå huru mycket jag har förnedrat mig i dina ögon, lika väl som i verldens, då jag samtyckte till att lemna min familj och min födelsestad, för att följa dig och underkasta mig alla slags faror och mödor; jag säger, att om verlden kommer att under hela mn lifstid förebrå mig de omätliga uppoffringar jag gjort för din skull, så är det åtminstone grymt af dig att vara den förste som ger signal till ånger. Chevaliern gaf tecken till en förvåning, som syntes ganska naturlig. — Min fröken! ropade han i förolämpande ton, hvad betyder dessa klagovisor? Hvarigenom har jag kunnat göra mig förtjent af edra förebråelser? Låt mig för Guds skull veta hvaruti jag felat, ty jag tror mig icke hafva begått något, som bör minska er tillgifvenhet. — Om du icke har märkt att du felat, Marcellin, så är min olycka så Mycket större. Men tror du då icke att jag gissat det du icke älskar mig mera och. att du ångrar ett öfveriladt steg, hvilket kommer att hädanefter för alltid betunga dig med ansvarigheten för mitt öde? — Se så ja, scener, snyftningar, sade Peyras med synbar ledsnad. I sanning är du icke bra oförnuftig, Ernestine! I hvad afseende har jag felat mot de pligter, som den äf dig omtalade ansvarigheten ålägger mig? Har jag icke, med faran af mitt eget 1:f, försvarat dig -mot dina förföljare? Hvilken sorg har du erfarit, som icke jag delat och hvars tyngd jag icke hulpit dig! alt böra? Du talar om den uppoffring du gjor