Aftonbladet – 11 augusti 1846, sida 3

—n—n—nHn----———L——— i köket påbörjade måltid; lemnande fadren och dottren ganska nöjda med en liten underhandling, som för dem tycktes vara af så stor vigt. Imedlertid hade Raboissons sista ord gjort ett lifligt intryck på Marguerite, som blef qvarsittande på sin stol, orörlig och grubblande: Hennes far närmade sig till henne och sade med ömhet: — Du skall få Guds välsignelse, mitt barn, och jag skall ha dig att tacka för mitt framtida iugn. Utom dig, utom det kloka parti, som du hear tagit, hade jag aldrig kunnat komma till rätta med den der grova lymmeln, som, till följe af ett olyckligt öde, höll mig under sitt beroende, mig, som annars är så stolt och så oböjlig i min vilja. Tack vare dig; jag kan nu åter andas och fullfölja mina planer. — Min far, svarade den unga flickan, vaknande ur sina betraktelser, är ni verkligen säker på, att er säkerhet beror endast och allenast på denne mans tystlåtenhet? Ack! jag fruktar att denna hemlighet, som vi så mycket söka att fördölja och som dock någon gång skall undfalla oss, förr eller sednare kommer att skaffa oss fiender och förföljare, vida farligare än den stackars Raboisson. — Nåväl, i det fallet äro ju våra förberedelser gjorda, min bästa Margot, sade MartinSimon, suckande. Jag skall hålla den ed jag gaf min döende far och söka underkasta mig Guds vilja. Det öfriga af dagen förflöt utan någon annärkningsvärd händelse, utom det att MartinSimon och Michelot hade en lång och hemlig konferens med hvarandra, efter hvars slut pro