Aftonbladet – 11 augusti 1846, sida 2

— Och jag skulle der lefva som en kyrkoherde, som en bofherre! ropade den förblu!fade gubben. Men hvar är det der hemmanet? — Ni är från Auvergne, tror jag? — Ja, från socknen Grande-Motte, nära Saint-Flour, mycket jångt härifrån. — Nå väl, då skall det omtaldta hemmanet at er köpas endera i socknen Grande-Motte, eller i någon derti!l angränsande socken. Ni skall således tillbringa edra gamla dagar på den ort, der ni är född. Raboisson sprang upp, utom sig af förtjusning. — Se det kan jag kalla en artig och vacker mamsell, ropade han, betraktande Marguerite med hänförelse. Det är icke med er, som med er plumpe far, hvilken icke har annat än otäcka ord att ge mig. Se det kan låta höra sig... säga att jag skall få ett hemman, medkor och vingård!... hvad man skall begapa mig der på orten, hvarest jag icke mer vågade visa mig med min slipmaschin på ryggen, lika fattig som då, när jag, för fyratiefem år sedan, gick derifrån. Jag slår vad att det skall finnas flickor der i socknen, som vilja ha mig till man, sådan jag nu är, och de aldrasirligaste ändå. Marguerite lät landstrykaren under några ögonblick öfverlemna sig åt sina leende förhoppningar, hvarefter hon ånyo tilltalade honom. — Ni förstår väl, herr Raboisson, sade hon, att då vi sörja för ert lugn, taga vi äfven nåsra mått och steg, för att försäkra oss om vårt get.