Aftonbladet – 11 augusti 1846, sida 2

Meorguerite yttrade ändteligen till skärsliparn, som ondskefullt småskrattade, då han märkte hvad verkan hans sista ord gjort: — Hör på, herr Raboisson: hvarken min far eller jag tro oss hafva något att frukta af den eller den upptäckten, som ri skulle kunna göra, för att störa vårt lugn. Vi ha, i Grenoble, en mängd vänner, vida mäktigare än ni tror och vi skulle väl kunna utverka oss en parlamentsförordning, som satte oss i skydd för alla slags förföljelser. Men, herr Raboisson, jag vet att min far, dels derföre att ni är gammal, dels för att belöna den tysilåtenhet ni bittills iakttagit, angående den ifrågavarande hemligheten, är sinnad att sörja för er, under edra återstående dagar. — Och på hvad sätt? frågade med en listig min den gamle landstrykaren, som fann sig ganska smickrad af att en ung och vacker flicka kallade honom herr Raboisson. — Jo, ni skall få höra hvad man ämnar göra för er, återtog Marguerite. Man skall icke ge er penningar, ty erfarenheten har visat att ni ej kan gömma dem. Men hvad säger ni om eit hemman med tvenne kor, vingård och allt slags tillbehör, som ni sjelf kunde odla, eller utarrendera, allt efter eget godtfinnande? — Ett hemman... åt mig? ropade Raboisson; ett hemman, hvartill jag skulle vara egaren, rätte egaren? — Ett hemman, ja, hvaraf ni skulle, enligt lagliga handlingar, vara rätte innehafvaren, och som ni, vid er död, egde rätt att testamentera åt hvem ni ville.