Aftonbladet – 11 augusti 1846, sida 1

nyss hade beslutit att underhandla med l.ndstrykaren. Han slog med handen bort mössar från Raboissons hufvud och sade med dämpad röst: — Hvem har sagt dig, din gamle skojare, att man skall tala med min dotter, utan att taga af sig hatten? Skärsliparen tycktes icke finna sig särdeles förolämpad af den erhållna höflighetslexan; men han bugade sig ned efter sin hufvudbonad, satte den med stuiskhet tillbaka på hufvudet och sade med grof röst: — Ursäkta; jag har snufva. . Martin-Simon hoppade upp af stolen och var just i begrepp att rusa på den ohöflige Raboisson, då hans dotter hejdade honom medelst en åtbörd full af ädelhet, sägande, mildt: — Låt honom vara, min far, han är så gammal. Och bergsbon satte sig åter, skälfvande af otålighet. Marguerite ställde sig framför den gamie landstrykarn och yttrade, i det hon på honom fästade sina mörka, genomträngande ögon: — Ni hade ju lofvat att icke komma igen och störa vårt lugn, herr Raboisson, och icke desto mindre inställer ni er åter i detta bus, der ni efterlemnat så bedröfliga minnen af ert sista besök. Ni är så mycket brottsligare, som ni har svurit vid den heliga jungfrun af Embrun att aldrig återkomma: ni har således besålt en mened. ; — Jag får be den heliga jungfrun mycketl om förlåtelse, svarade auvergnaren; men jag!;